20120107 Rough Xpeditions Extreme

Expeditionsresan som skulle gå genom tolv länder i Västafrika!

En grymt spännande expedition...

Resan som några få galningar önskar göra "NÅGON GÅNG I LIVET" NU ÄR MÖJLIGHETEN HÄR!
Vi börjar i Dakar den 7 januari 2012 och slutar expeditionen i Dakar preliminärt 28 dagar senare.

Expeditionsresan sker i en expeditionsutrustad 4-hjulsdriven Landrover Defender! Detta är en äkta expeditionsresa med allt vad det innebär. Den är till för dig som inte låter UD:s rekommendationer vara helt avgörande för dina beslut. Här blir det mycket köra av och du som bokar dig på resan skall ha tänkt dig för några gånger innan du gör det. Du kommer köra igenom många länder och garanterat upptäcka afrika på ett nytt sätt. Varje dags reseetapp är ett nytt äventyr. Expeditionen blir ett oförglömligt minne!

Vi planerar att köra: Dakar/Senegal - Mali - Burkina Faso - Benin - Togo - Ghana - (Elfenbenskusten) - Liberia - (Sierra Leone) - Guinea - Guinea Bissau - Gambia - Senegal/Dakar. Resans rutt kan komma att justeras både före och under resan. Några länder bestämmer vi på plats om vi skall köra igenom det.

Det är första gången vi kör denna sträcka och du har därför möjlighet att vara med på en riktig expeditionsresa. För mer generell information om resan, boendet och övriga frågor hittar du under flikarna: INFORMATION.

Betald handpenning bekräftar din bokning och du har en garanterad plats av sex personer på Rough Xpeditions Extreme.
/Välkommen!

____________________________________________________________________________________________

Texterna nedan kommer från den gemensamma dagboken som vi alla skrev i emellanåt.

Start på expeditionen: Idag den 7 januari 2012!

Första dagen och förväntningarna är stora inför det äventyr som väntar. Vi lämnar Lac Rose som var uppsamlingsplatsen för denna expeditionsresa och styr kosan mot Tobacumba. P.g.a. långa köer tog det längre tid än väntat att lämna Dakar och sedan behövdes det ta ut pengar, köpa vatten och tanka. Vi körde, körde och körde tills det började skymma och vi behövde stanna för natten. Vi fick hjälp med att hitta en camping men när vi kom fram så visade det sig att det var ett barnhem. Ca 500 exalterade barn kom springande mot oss Till en början gick det bra men så fort vi började åka så hoppade barnen på vagnen och bilen för att åka med. Det tog ett tag att få alla barnen att släppa taget och med lite fart tog vi oss ut ur byn. Vi svängde av vägen en bit bort för att laga oss lite mat och campa i det vilda.

Med alla rutorna nere flög getingsfären in i bilen...

Ur dagboken den 8 januari.

Det kändes bra att vakna upp efter en natt i det vilda. Efter lite frukost och morgonbestyr kom en liten kille med sina 100 getter förbi. Han tittade nyfiket på vad vi höll på med. Vi spottade tandkräm, vek ihop tält osv. Han blev överlycklig när vi räckte över fem stycken tomma vattenflaskor. Vi vinkade adjö och begav oss mot nationalparken Nikoloko Koba, där lejonen klättrar i träd.

Eftersom vår franska inte är bättre än, baugette, ca´va och merci så tog det en stund att kommunicera vad saker och ting kostade och vad vi ville. Vi bestämde i alla fall att vi skulle ha en guide med oss i parken, och sova i parkens camping. Bara en liten bit in i parken ser vi hur det flyger in hundratals aggressiva getingar i bilen. Alla rutorna var nere, så det var inte svårt att flyga in. Panik utbryter och alla börjar vifta och skrika, aj, aj, aj, aj... Först ut ur bilen var guiden och han sprang, och som han sprang sedan. Vi förstod att det bara var att följa efter. Alla utom Anna och Tony blev offer för den afrikanska getingen. Efter en stund kunde vi ta oss tillbaka till bilen och fortsätta de 3 milen till parkens camping.

Vi körde och kollade på flodhästar i en flod och sedan åkte vi en sväng för att se andra djur. Vid ett tillfälle klev vi ut ur bilen och gick för att spana på nått vi inte visste vad han menade. När vi stod mitt på en öppen yta så förstod vi, vi spanade på buffalos. Som tur var så fanns det inga just där, (skrev någon i dagboken). På väg tillbaka till bilen kände vi oss lite jagade då hundratals babianer följde efter oss i träden och på marken. Väl inne i bilen kunde vi andas ut. Klockan började bli mycket och vi vände oss hemåt. Vi såg även vårtsvin, antiloper, fåglar med mera. När vi var framme vid campingen igen ville vi ha lite mat i magen. Från campingens ”restaurang” fick vi ris med fisk efter ca 1,5 timmes. En fin härlig fisk från Gambiafloden smakade bra efter en lång dag. Sen var det dags för att säga god natt och se fram emot en ny dag.

En svart panter gick över vägen...

Efter en god natts sömn fick vi i oss lite frukost och vid halv åtta satte vi fart tillbaka mot Dar Salam. Dagens mål är att ta oss över till Mali vid den internationella gränsen Satadougou. Vid entren till nationalparken sa vi hejdå till vår guide Moussa och satte fart. Efter några mil på bra väg kände vi oss redo för lunch. Vi stannade till i Kedougoli och fick serverat en fantastiskt god fisk med pomme frites. Efter att vi bunkrat med vatten och snacks var vi ”on the road again”. När vi kom till Saraya började grusvägarna, -och vilka grusvägar sedean!!! Och värre blev det. Kartan visade en väg men det vi såg var långt ifrån något man kan kalla väg. Den rosa Land Roverd Defendern fick verkligen visa vad den kunde. Att köra denna sträcka med släp är kanske inte vad man väljer i första hand… Rasade vägar med torrlagda forssövergångar gjorde att vi fick klättra rejält några gånger. ”Att det gick över huvud taget” och utan att både bil och släp blev stukat på något sätt är lite av ett under. Eller så var det en grym chaufför. Både och kanske...

Vägen smalnade av mer och mer. Från början kunde man tro att vi var på väg till en större väg, men efter någon timma förstod vi att det skulle inte bli något större att köra på. Efter ett par timmar var vägen mycket smal. Vi upptäckte då att det var två moppespår som gick isär alltför ofta som vi körde efter.

Efter tre timmar nådde vi gränsen. Trodde vi ja... En gräns var det, men det var en flod emellan och det var ingen tvekan om att det inte var en internationell gräns. Det var också ett brant stup ned till floden som vi skulle kört över. Mr Rough vägrade fortsätta köra för här hade vi blivit fast länge om vi skulle försöka ta oss ned och över. Och det fanns heller ingen anledning till det. Det var alltså bara att vända tillbaka och bege oss mot den internationella gränsen över 35 mil norrut. Vi hade tiden emot oss då bilen bara fick bara vara kvar i landet till midnatt. Solen började gå ner och vi bestämde oss för att ta natten till att köra för att försöka komma så långt vi kunde. Natten bjöd på svart leopard, hoppande apor med gula ögon och mycket fnitter. Vägarna var så dåliga att snittfarten blev också på tok för lågt för att hinna fram i tid. Den totala omvägen kan ha blivit runt 70 mil…

Kartmaterialet "INTERNATIONAL TRAVEL MAPS" visade på att gränsen vid Satadougou skulle vara internationell. Så var inte fallet...

Mali! Enligt kartan och den nya GPSen fanns vägen. -Men, inte i verkligheten...

Ur dagboken den 11 januari.
* Antal mil idag: 42 mil.
* Vädret: Soligt, molnfritt men disigt. 38 grader i bilen.
* Bilen: Vi upptäckte att täcklocken till drivaxlarna bak hade lossnat under färden. En fanns i reserv och vi monterade dit den.

Efter en lång natts sömn vaknade vi upp med tron om att vi skulle åka ikapp massa förlorade mil.
Vi startade därför tidigt på morgonen. Bilfärden började på en bred fin asfalterad väg. Den övergick snart till en grusad, men lika bred och fin väg, oj va det gick, vi bara susade fram tyckte vi. Efter ett par mil började vägarbetena, och vi fick köra lite detour för att ta oss fram. det blev både dammigt och skumpigt. Vägen som tog oss söderut, bort från oroligheterna i norra delarna av landet. Vi kör genom Bafoulabé, vid Senegalflodens strand och vidare mot Kita och Malis huvudstad Bamako. När vi kom fram till Bafaoulabé så tog vägen slut, rätt ner i vattnet. Efter en stund kom en "färja" och det skulle bli dax för en båttur. Den kostade 15000 cfa för bilen och 1000 cfa per person. (1000cfa = 14 sek).

När vi kom i land gick det riktigt bra i början, vi frågade några på båten om vägen mot Bamako. Svaret var: köra rakt fram och sväng sedan till höger. Vi tuffade på, vägen delade sig och slutade vara väg. Vi åkte nu på en dammig lerstig som inte såg ut att ha haft någon biltrafik på väldigt länge. När resan planerades så gick vi efter det kartmaterial som fanns. Enligt kartan och den nya GPSen fanns vägen... Men, den fanns inte i verkligheten.

Efter någon kilometer så börja vi ana oråd, hur mycke skulle vi tappa i tid om vi fortsatte på den här utflykten undrade arrangören? För att vara på säkra sidan så vände vi för att åka tillbaka till byn och fråga om bättre vägbeskrivning. Då mötte vi Abdulla Mustafa Keita som åkte på en vagn bakom en åsna. Vi frågade om han kunde mot betalning följa med som guide de närmaste 15-20 milen mot Bamako. Men det var för långt för honom, även Kita var för för långt. Men han kunde följa med till Oualia. Dit var det många mil utan väg. Han skulle bara parkera åsnan innan han kunde följde med. Vi följde hans åsneekipage hem till hans hydda.

Ja, vi var på väg åt fel håll. (Om man nu kan säga så med en spelplan utan vägar och vi skall köra ca 40 mil sydöst). Med vår nya guide så rullade det sakta på. Fast vägen som var utmärkt tydligt på kartan kunde man i alla fall inte se i verkligheten. Här kan ingen bil ha åkt tidigare. Vi fick heller inga möten av fordon som hade mer är två hjul de närmaste 15 milen... Det var dammigt, varmt och svårt att hålla fast vid vägriktningen. Abdulla Mustafa frågade många gånger efter vägen och riktningen vid varje by vi passerade. Trots det så körde vi fel ibland ändå och fick vända när hjulspåren försvann helt.

Efter några timmars körning så blev det dags för lunch. Vi stannade vid en liten by som hette "nr 880 Bremassaou". Byn var visst ett NORAB/SIDA-projekt för många år sedan. Det gick ett spår för tåg att komma dit. Byinnevånarna var väldigt nyfikna och artiga, pratade, skrattade och pekade. Vi fick lite möjlighet att fota oss med dom, riktigt intressant och rolig upplevelse. Efter vi käkat lämnade vi lite varma nudlar, Rough-vykort och tomflaskor till byborna och körde vidare. Det var inte förren vi kom fram till Oualia som vägen började bli lättare att följa, då började också vägarbetena. (Snart skulle dessa stenåldersbyar få lite civilisation också). "Att få se blicken på vägarbetaren då vi kom från "fel håll" i skogen och åkte förbi honom mot vägarbetena var en grym upplevelse". -det fanns ju ingen väg...

Vi lyckades övertala Abdulla Mustafa att följa med lite längre, han skulle få bra betalt för det. Några byar längre bort kände vi oss trygga med vägen och betalade och tackade honom. (Utan honom hade vi nog varit kvar där ännu!) När vi kom fram till Kita så var det bara 18 mil kvar till Bamako, vi hade kört 26 mil på 13 timmar, vi som hade tänkt tjäna tid. Strax utanför Kita var det poliskontroll, passkopior skulle delas ut och bilen kollas. Det resulterade i att Tony och Andreas fick betala en liten muta för att få skjuts in till stan för en extra stämpel i bilens papper, det hade gränspolisen ”missat”. Dagen slutade vid 23 tiden med att vi tog en vildcamping mellan Bamako och Kita efter en kördag på 16 timmar.

Ougadougou /Burkina Faso

Vad härligt en morgondusch kan vara. Efter hotellfrukosten mekade Tony en stund med bilen. (Tänk vad lite silvertejp, några gummibandsstroppar och ett kulskydd kan göra). Han gjorde en provisorisk lagning av den försvunna gummipackning/behållaren till drivaxeln. Nu är den i alla fall tillfälligt fixad.

Vi körde sedan ca 10 mil till Bobo-Dioulasso. En ganska stor stad, där sökte vi upp med hjälp av en moppeförare ett internetkafé och nätade en timma. (Första stället sedan vi åkte, så "Rough" facebooksida var inte direkt uppdaterad). Sedan köpte vi med oss lite frukter och baguetter som senare skulle bli vår snabblunch i bilen. Milen lade vi bakom oss i rask takt och snart var vi i Burkina Fasos huvudstad Ougodougo. I huvudstaden såg vi två trafikolyckor inom loppet av en halvtimma, det var mopedolyckor båda gångerna. Huvudstaden var ganska typisk för att vara en fattig diktaturstad, stora välordnade huvudvägar med fungerande trafiklysen, men nästan inga bilar. Det var mopedisterna som stod för den stora trafikmängden, det var förstås även en massa lastbilar. Men slående var att en stor del av dom bilarna som fanns var av nyare modell, typ Toyota Landcruiser. Vi lyckades även sniffa upp en snabbmatsrestaurang, väl där intog vi hamburgare och tonfiskmackor – smaskens deluxe! Då har man käkat en Ougadougou -BURGARE då! Efter att ha kommit ut ur huvudstaden körde vi några mil utanför staden för att hitta en passande wild-camp, vilket vi gjorde vid sidan av vägen. Väl där vecklades tälten ut och våra batterier laddades i vad som skulle visa sig bli den kallaste natten hittills.

Penjari national park /Benin

Ur dagboken den 14 januari.
* Antal mil idag: 35
* Vädret: Bra.
* Bilen: Stil going strong.

Händelser:
Efter en natts vildcamping ute någonstans i Burkina faso bar det av mot nästa land – Vi skall till det lilla landet Benin. På vägen mot gränsen bunkrade vi upp med baguetter samt gjorde ett misslyckat försök att få tag på gasol och nationella pengar. Någonstans längs landsvägen gjorde vi ett lunchstopp i bästa bödacamping-anda med gladakon-bauguetter med tomater, och banan. Väl framme vid gränsen gick allt både snabbt och smidigt, dock var det den första gången på resan alla var tvugna att visa sin nuna för passpolisen tillsammans med passet. Dessutom kom big mama Africa utan uniform och ville se våra gula kort, och henne vill man inte säga mot!

Efter att vi passerat den smidiga gränsen åkte vi mot Penjari national park, där fick vi en guide som hette Francois, hans tränade ögon skulle hjälpa oss att se de vilda djuren. I parken såg vi olika antilooper, samt lejonspår. På turen fram till lägerplatsen turades vi om att sitta på taket och speja efter djuren. Väl framme vid ”campingen” som bestod av en liten plats intill en sjö slog vi läger. Där tillagade sedan Tony en delikat måltid bestående av ravioli och majs som vi avnjöt innan vi satte oss framför lägerelden och myste en stund. När sedan gäspningarna blev djupare och tätare gick vi och lade oss i tälten, och somnade till flodhästarnas grymtande.

När de flesta av oss sov kom elefanterna och gick förbi våra tält...

Ur dagboken den 15 januari.
* Antal mil idag: 32
* Vädret: Sol och ca 32 grader
* Bilen: Byte av drivaxel och medbringare.

Händelser:
Natten kunde man höra flodhästarna i vattnet. När de flesta av oss sov kom elefanterna och gick förbi våra tält. Det var spännande. Vår guid var också nattvakt och höll elden vid liv...

Dagens revelj gick ungefär 0530, vi ville ha en tidig morgon för att kunna få så mycket som möjligt av vad parken hade att erbjuda. På vår rundtur såg vi krokodiler, antilooper, elefanter och bufflar. Vi turades om att sitta på biltaket och se ut över djuren...

Efter några kilometer från nationalparken råkade vi ut för ett litet bilhaveri. Vi konstaderade att det var dax att byta drivaxel och medbringare på höger bakaxel. Medbringare och drivaxel byttes vid vägkanten i gassande solsken, sedan var vi back on track igen.

Men vi kom inte långt innan vi kände att det var dags att hitta någonstans att sova. Vi höll utkik efter vägen för att hitta någon bra plats att fälla upp våra tält. Det tog en stund men till slut hittade vi en bra plats. När vi kommit in en bit och stängt av bilen så upptäckte vi att vi faktiskt stod precis bredvid ett hus. Nyfikna människor kom smygandes ut ur sina små hus och lyste på oss med ficklampor. Vi sa godkväll och frågade på vår knackiga franska om det var okej att vi sov natten på deras mark. Det var såklart inga problem. En efter en kom och tittade när vi slog upp tälten. En riktigt gammal man med käpp såg verkligen förundrade ut och hans tandlösa leende visade att det var nog första gången han såg vita människor i en rosa bil. Vi lagde oss lite nudlar och steg sedan upp i våra tält och sa god natt.

Vi slog visst läger hos dem...

Ur dagboken den 16 januari.
* Antal mil idag: 43
* Vädret: Soligt 34 grader varmt, väldigt disigt
* Bilen: no problems

Händelser:
Vi vaknade tidigt och möttes upp av våra nyfunna vänner/grannar. Vi hade visst slagit läger intill deras hydda. Delade lite mjölk och flingor med första mannen i familjen. När vi packat ihop tälten och städat undan efter oss så blev det en liten fotostund med hela familjen tror jag. Sen så bar det i väg söderut. Resan gick bra men det var väldigt varmt och kvavt. Vi hade planerat att korsa gränsen mot Togo vid Bassila, när vi var där så ändrade vi oss ganska snabbt. Det var en väldigt liten gränspostering. Det fanns inte mycket som tydde på officiell gräns förutom det obligatoriska snöret som var spänt över vägen. Gränspolisen ställde även lite "fel frågor" för att vi skulle våga oss över. Vi hade ju inte visum till Togo, så vi tog det säkra före det osäkra och vände söderut igen för att hitta en bättre gränsövergång. När vägen förde oss till Abomey så blev det lite som det brukar bli i afrikanska städer, vägen in är tydligt markerad, men när man kommit in till mitten så finns ingenting som visar hur man skall fortsätta. För att ta oss in till centrum så upptäckte vi att dom hade en begränsning på maxhöjd för fordon, den låg på 2,5 m så vi slog i ett spännband som va ca 5 mm för högt. Sen kom kom vi in mitt i en marknad, massor av stånd och människor överallt, vi köpte baguetter för en snabblunch.

För att sedan hitta ut ur staden frågade vi en mopedtaxi om vägen, vi körde på efter anvisningarna. Några hundra meter senare blev vi omkörda av samma mopedtaxi som visade att vi kört fel. Han var så hjälpsam att han körde före och visade vägen ut ur staden. Vi fortsatte söderut med förhoppningen om att hinna hela vägen till Lomé innan dagen var till ända. Vi körde till Aplahoue i ”middel” Benin. Där möttes vi av en fin liten gränsstation med en glad polistjänsteman som kunde riktigt bra engelska (i afrikanska mått mätt). Men det visade sig att han inte bara var glad och trevlig, han var en byråkrat av rang, han ville veta allt, var vi bott, var vi tvättade oss, var vi gick på toa. Det blev den längsta utcheckningen än så länge, han visste inte riktigt vad han ville veta. När allt väl var färdigt, så körde vi 10 meter till vi var framme i Togo.

Vi gick till en väldigt prydlig gränspost, polisen tog våra pass, plockade fram två bänkar för oss att sitta på och bad oss vänta i 10 minuter. Då satte dom igång och skrev, stämplade, satte på frimärken, snart hade 10 minuter gått och det fanns ingen antydan på att de skulle vara färdiga inom närmaste tiden. Rätt som det var så slog någon i en klocka nånstans, Togos flagga hissades ner, alla Togoleser stannade på stället och stod i givakt, blick stilla och tysta, en minut senare klingade samma klocka och alla fortsatte som om inget hade hänt.

Skymningen kom och det blev helt mörkt ute. När det gått lite över 3 timmar från att det vi kom fram till Benins gränspolis så var allt färdigt och vi kunde fortsätta. Togos gränspoliser ville gärna ha gåvor så de fick den sedvanliga och uppskattade kepsficklampan, köpt på Gekås i Ullared. En perfekt gåva och muta om det skulle behövas. Ganska snart så försvann den asfalterade vägen och det blev en dålig grusväg, gropar som var upp emot en halvmeter djupa och hastigheten sjönk till gångfart. Vi skulle aldrig hinna fram till Lomé och vi blev väldigt trötta. När klockan nästan var tio så körde vi in på en liten sidostig och hittade en vildcamping. Kvällsmaten uteblev, men Tony bjöd på mättande meals/chokladkakor och sen så gick vi alla och lade oss. /Godnatt

Målet för idag! Big Millis Backyard i Ghana...

Ur DAGBOKEN den 17 januari.
* Antal mil idag: 35.
* Vädret: 35 grader, soligt men disigt.
* Bilen: Service -Byte av olja och oljefilter. Påfyllning bakaxelolja och skaffade en yttre gummitätning till drivaxeln. Renblåsning av luftfilter.

Idag fick frukostens flingor blandas med mjölk och vatten. Mjölken hade nästan tagit slut. Och när den ena efter den andra vaknade upp och kom ut ur sina taktält tyckte vi att det såg annorlunda ut från igårkväll då vi slog upp tälten. (Vi var nog ganska trötta igårkväll).

Målet med dagen är att komma fram till Big Millis Backyard i Ghana. När vi höll på att äta frukost fick vi besök av någon närboende, som kom bärandes med på machete och en trampfälla. Han såg rätt förvånad över att se ett gäng västerlänningar sittandes i en ring på stolar ätandes frukost. När vi packat ihop allt så körde vi vidare på den ganska dåliga grusvägen som skulle ta oss fram till en av Togos bättre vägar om några mil. Allt gick smidigt och vi tuffade på i bra hastighet söderut. Innan lunch så kom vi fram till Lome. Ytterligare en huvudstad i Afrika.

Rätt som det var så var det något nytt vi såg. Havet, palmer och sandstränder... FANTASTISKT!!! Vi stannade så fort vi kunde och sprang ut och doppade tårna i det varma, stärkande och renande vattnet. Vi fortsatte sedan några minuter och vi var framme vid gränsen Togo/Ghana. Där blev vi nästan överfallna av folk som ville hjälpa oss med gränsövergången. Tony valde ut en av dom som fick bli vår guide. Allt gick väldigt byrokratiskt till, lång väntan mitt på dagen. Vi blev nog ganska tagna av den höga tempraturen och den 100% luftfuktigheten. Nu var vi verkligen nere i ett tropiskt klimat.

Efter gränsen så bar vägen oss mot Ghanas huvudstad Accra. Efter ett tag började alla bli lite hungriga. Så vi stannade vid en liten by där det skyltades om en restaurang. Tji fick vi! Det hade kanske varit en restaurang där eller det kanske skulle bli, men hur som helst så fanns det ingenting där idag. Vi blev tipsade om ett annat matställe tvärs över gatan, vi gick dit. Där serverades vi en god matig fisk med en kryddstark sås, till det fick vi en degklump, påminde lite om mannagryn fast kompaktare, den smakade inte speciellt mycket, men på hela taget så var vi nöjda med maten. Med varsin dricka så gick hela kalaset på 20 Cedi, vilket vi tror är runt 80 kr, rätt så överkomligt när man delar det på 6 personer. Vi körde också förbi Ghanas svar på MC Donalds, (AL Donalds).

Vägen mot Accra var bra, Big Millis fanns på GPS:en så det var bara att följa anvisningarna. Helt plötsligt såg vi en massa Landrover Defenders, bärgningsbilar. Vi stannade och frågade efter en Landrover verkstad. Vi fick en guide som visade vägen dit. In i kåkstäderna utanför, utan riktiga vägar och med öppna kloaker, det luktade fantastiskt. Vi körde småvägarna mellan plåtskjulen, en ganska lång sträcka med svängar lite här och var. Rätt som det var så visades vi in bakom en port, där stog det massor med Landrovers, både ”nyare” och äldre modeller. Vi fixade en ny gummipackning för drivaxeln, bytte motorolja, blåste rent luftfiltret och fyllde på med växellådsolja i drivaxeln, det tog någon timme. Men nu kunde vi köra på utan oro över bilen.

Sen skulle vi leta upp en bankomat och möttes av Accras välkända bilköer. Dom jobbigaste bilköerna i Stockholm är en barnlek i jämförelse. Efter att vi testat 4 bankomater utan att få ut några pengar så gav vi upp, sista stället sa att det bara var GT-bank som tog mot Visa och Mastercard. Vi åkte mot Krokobite beach och Big Millis Backyard. Efter nån halvtimme så stötte vi p den orangea skylten som löd GT-bank. Nu hade vi ny monopolpengar i fickan. Här ifrån skulle det bara vara 5 mil kvar innan kvällsvilan, klockan var nu lite efter sex, så en timme borde det ta. Men icke sa nicke, köerna var fasansfulla, stod helt stilla, rullade några meter sen stopp. Trafiken stod verkligen helt stilla. Tre timmar senare och vi hade fortfarande flera mil kvar. När klockan var lite efter 22:00 var vi framme. Där möttes vi upp av Junior som visade upp de rum som fanns lediga. Äntligen dusch och toalett!. I kväll skulle vi äntligen få lukta gott igen! Vi firade med varsin öl i baren. Nu skulle vi få vila upp oss i en och en halv dag. Sola, bada, tvätta sig, äta gott och sova i en säng!