20120107 Rough Xpeditions Extreme

Vilodag på Big Millis Backyard i Ghana...

Ur DAGBOKEN den 18 januari.
* Antal mil idag: 0
* Vädret: 34 grader soligt men disigt och 100% luftfuktighet
* Bilen: Städning av bil och släp...

I dag skulle vi bara slappa, ta hand om oss och bilen. Vi tog sovmorgon och sedan blev det en brakfrukost. Vi lämnade in kläder för tvättning. (ganska behövligt...) Sedan körde vi igång med att städa bilen. Vi tömde den på alla saker, sopade ur sand och smuts, vädrade ordentligt. Vi våtborstade tältöverdragen, de gick från att vara orangebruna till att bli grågröna, som dom skulle vara.

Det är dags för ett stärkande dopp i havet, på vägen till stranden beställde vi kvällens middag. Det skulle bli hummeri kväll. Vågorna var höga och vattnet var väldigt strömt. Temperaturen var kanon, inte kallt bara lagom svalkande. Sanden och saltvattnet tog hand om den sista känslan av att vara skitig. Nu kände sig all rena, ordentligt rena, för första gången på nästan 2 veckor.

Efter badet fortsatte vi att stöka lite fram till det blev dags för en sen lunch, stort urval och väldigt gott. Big Millis Backyards centrerades runt baren, på baksidan så fanns alla Bungalows och Loft:et. Framför var det en liten öppen yta och sedan fanns restaurangen, juice-baren och ovan-liggande utkikspost över stranden. Musiken som alltid spelades i baren var i huvudsak västerländsk, reggae, hiphopp och blandad musik, Acon verkade vara en favoritartist, hans låtar spelades ofta.

Tony gick igenom allt i vagnen som hade ruskat och studsat i nästan 500 mil.
När det blev dags för middag så infann sig även skymningen, då tändes alla kulörta lampor. Mängder av julgransslinogor som blinkade i olika färger prydde alla offentliga ställen av Big Millis. Hela området kändes som en lugn oas i ett annat ganska kaotiskt Afrika. Middagen som vi beställde var färdig till 18:30, den bestod av sallad, hummer (troligtvis languster) pommes och ketchup. Fantastiskt gott. Efter maten så gick vi vidare till baren där vi tog varsin drink innan det blev sängdags. I baren fanns det mycket att välja bland, bl.a. Big Millis house rum som kostade en halv Cedi, dvs 2 kronor och 20 öre. Det var värt varenda krona. Vi bestämde oss för att i morgon så skulle vi alla ta sovmorgon, sen ta en stor frukost innan vi åkte vidare mot Kakum National park, och vara framme innan mörkret.

The canopey walk är en vandring högt upp i träden längs en massa hängbroar...

Kakun National park.

Väl uppe på toppen av kullen så gick vi rakt ut på hängbroarna, första plattformen låg på ca 10 meter över marken. sedan ökade det ända upp till 45 meter högt. Man fick inte lida av höjdskräck för att gå här. Vi gick på de gungande broarna och såg ett fantastiskt vackert grönt landskap. Uppe bland de höga trädtopparna såg man verkligen hur grön skogen var. Det blev många fina foton. Efter The canopey walk käkade vi frukost och packade sedan ihop oss för att åka mot Nationalparken Ankasa, lite längre västerut i Ghana. Vägen dit var mindre och skulle även ta oss vidare till gränsen mot Elfenbenskusten.

Vi kom fram till avfarten mot parken i god tid, klockan hade knappt blivit fyra. Ca 6 km från stora vägen skulle entrén ligga. Nu blev vägen betydligt sämre igen, en grusväg med stora gropar. Den här parken var långt ifrån lika välbesökt, man var tvungen att ha en bil med fyrhjulsdrift och hög markfrigång för att ta sig fram. Väl framme så såg det nästan ut att var övergivet. men så var det inte, vi kunde dock boka guidning samt få en redan idag. Guiden var dock lite tveksam till att vi skulle kunna ta oss fram, vägen var väldigt lerig, så vi kopplade bort släpet och körde vidare...

Han hade helt rätt, det skulle bli väldigt mycket lerigare. Vi fick ta fart och hoppas att vi kunde ta oss igenom, underedet fick sig en rejäl lerinpackning, men vi tog oss igenom.

Ankassa nationalpark /Tropisk djungel...

Ur DAGBOKEN den 21 januari 2012.
* Antal mil idag: 25 mil, 506 mil totalt.
* Vädret: 35 grader, disigt, små sköna regnskurar på eftermiddagen.
* Bilen: Lerinpackad...

kl 06:30 var det dags för en rundvandring i skogen. Den tropiska djungel är väldigt snårig och svår att gå i. Ljudet från syrsor och andra skalbaggar var nästan öronbedövande. Först körde vi den rosa Landrovern genom en högt spårad lerväg som gjorde en väl lerinpackning på underredet och till viss del hela bilen. När vi kört en stund stannade vi och klev ut i djungeln. Vi fick efter en stund se "BAMBU-KATEDRALEN" som han kallad det. En fantastisk magisk plats som kunde varit tagen direkt från filmen AVATAR eller Sagan om ringen. Det var massor av "höga tuvor" med bambupelare som sträckte sig mot himelen och bildade ett fantastiskt landskap. Morgonbadet i vattendraget intill nattlägret var fantastiskt. Det var en härlig upplevelse ned svalt uppfriskande vatten i den tropiska värmen. Och just när vi var där var det i alla fall inga pytonormar i vattnet...

När vi efter nationalparken packade ihop ekipaket kom ett belgiskt par körandes förbi oss i en stor typ Unimog. De kom fram och sa att vi träffats tidigare något år i Chefchauen /Marocko... (det var kul!) På deras hemresa nu vågade de inte köra igenom Mali eller Elfenbenskusten pga alla skriverier. För en månad sedan så hade de träffat ett tyskt par som fick poliseskort genom hela Elfenbenskusten pga oroligheterna. Vi önskade dom en bra resa och fortsatte just mot Elfenbenskusten. (Mali hade vi ju redan passerat). Vägen blev sämre ju längre västerut vi kom. Större gropar och de kom oftare.

Gränspasseringen Ghana/Elfenbenskusten gick rätt så smidigt, ca 2 timmar. Nu var vi inne i det farliga, oroliga Elfenbenskusten. Som genast såg ut att vara mer välmående än Ghana. Marknadsstånden var mer fyllda på mat och det var mer att välja på. Poliskontrollerna låg tätt och vi såg väldigt många beväpnade poliser och militärer. Men poliserna brydde sig inte riktigt om oss och vi fick passera alla vägpoliser utan kontroll.

Klockan började bli mycket och vi startade jakten efter något ställe att slå läger på. I våra guideböcker fanns ett ställe innan Abidjan, som heter Grand Bassam, en gammal kolonialhuvudstad som skulle ha många hotell. Boken tipsade oss om La Atlantic Plage. När vi kom dit så hade dom pool och låg precis vid stranden. Längs samma gata låg de små hotellen på rad. Vi bokade rum på tre små hotell som låg intill varandra.

När vi checkat in gick vi till stranden på andra sidan hotellet. Vi blev varnade av hotellchefen om vågorna: ”gå inte längre ut än tills det är knädjupt, jag är för gammal för att simma ut och hämta er.” Sa den vite ivorianen. Och det var väldigt starka utströmmar från stranden men väldigt skönt att bada i.

Abidjan, inte att leka med!

Ur DAGBOKEN den 22 januari.
* Antal mil idag: 33
* Totalt antal mil: 539
* Vädret: Sol och disigt
* Bilen: Lite gnissel här och där /hahaha

Ja så mycket sömn blev det inte. Första natten i Elfenbenskusten bjöd på ett riktigt regnoväder. Men några timmar sömn blev det i alla fall och bara att få duscha på morgonen är lyx. Vi serverades frukost vid sju, färsk ananas, mango, juice och bröd med marmelad, mums.

Efter att vi packat i ordning bilen gav vi oss i väg mot Nationalparken Tai, som ligger i västra Elfenbenskusten, nära gränsen mot Liberia. Vi har dock läst att det kanske inte är öppet efter de stridigheter som pågått under de senaste åren. Men vi satte fart och kom snart fram till huvudstaden Abidjan. Vi hade bestämt oss för att inte göra annat än att köra igenom denna stad p.g.a. riskläget. Abidjan är inte en lätt stad att ta sig igenom. Efter en stunds centrumkörning kändes det mesta fel.

Vi kom in på en lite mindre gata och sedan en ännu mindre och det var folk och bilar överallt. Strax kom en ung man springandes till oss. Han ville givetvis visa oss vägen genom stan. Mannen började springa längs med bilen och ibland hängde han sig fast på störtbågen. Vi började ana oråd så en del fönsterrutor vevades upp och dörrarna låstes. Efter en stund var vi tvungna att stanna, för vi visste ju faktiskt inte vilken väg vi skulle ta. Mannen var kvar på bilen och försökte få oss att följa honom, men det kändes inte riktigt bra. Han ville hela tiden att vi skulle köra in på ännu mindre bakkator i centrum. Men det vägrade chaffören som då körde. När vi stannade drog det till sig ännu fler "galningar" som började klättra på bilen.

Vi såg en militär som vi fick kontakt med och han klev fram och visade oss en ung kille "utan pistol" som kunde åka med och visa oss hur vi kom ut ur stan på rätt sida. Han fick kliva in i bilen och visa oss vägen. Då blev mannen som sprungit med och efter oss arg och hängde han sig fast på bakdörren när vi körde iväg. Med oss fick vi även en annan kille som också klättrade upp på bilen.
Nu hade vi alltså två män hängandes på bakdörren och dom var inte glada...

När vi åkt en bit så stannade vi för att killen som åkte med skulle fösöka prata med de två andra. Han klev ur och stämningen var ganska brysk. Efter en stund körde vi iväg för vi började förstå hur vi skulle hitta ut ur stan. Efter att vi frågat en bensinmack om vägen så var vi äntligen ur staden och på väg mot nationalparken.

Dagens lunch intogs vid ett lokalt hak längsmed vägen. Någon meny fanns inte, idag och förmodligen igår också serverades köttsoppa. Snabbt gick det och snart skulle vi få smaka på den starkaste maten hittills på resan. Kryddigt men mättande. Diskussionen om vad det var för kött slutade vid att det var nog både det ena och det andra.

Efter många timmar på dålig asfaltsväg insåg vi att vi inte skulle hinna fram till nationalparken. Vi tog sikte mot kuststaden Sassandra istället. I lonley planet hade vi läst om två hotell i staden och Le Pollet var nått som föll oss i smaken. Högst upp på ett litet berg låg hotellet och det var inte många gäster där, här skulle natten spenderas. Innan vi fick sova så behövde vi lite mat i magen. Fisk, kyckling, pomme frites, öl och cola utgjorde en välbehövlig middag. Efter maten och en dusch var alla trötta efter en spännande dag i Elfenbenskusten...

Innan sömnen kom gick tankarna tillbaka på Abidjan och dagens händelser. /Tänk att vi idag kört igenom Elfenbenskustens huvudstad. /Det var spännande...

Vi bodde vid ett katolikcenter i västra Elfenbenskusten!

UR DAGBOKEN den 24 januari.
* Antal mil idag: 18
* Vädret: Sol
* Bilen: en trogen vän.

Idag ville vi köra på så vi kunde ta oss över gränsen till Liberia. Men efter gårdagens rutt så var vi en aningen tveksamma. Men varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Frukost åt vi vid bilen och vid sex-tiden rullade vi ner för berget. De första milen var gropiga och dimman låg tät men efter ett tag kunde vi faktiskt köra i hela 70 km/h. När det började närma sig lunchtid så köpte vi oss ett gäng baugetter och stannade sedan längs vägen för att duka upp med glada kon ost och makrill. Mätta åkte vi sedan vidare.

När vi började närma oss gränsen mot Liberia behövde vi fråga efter vägen. När vi kom till gränsstaden Danane hade det börjat skymma, och vi ville inte passera gränsen i mörkret. Vi började därför att titta efter platser att bo på istället. Vi hittade nått som såg ut som ett hotell men det visade sig vara kommunhuset. De som jobbade där för kvällen hade inte befogenheten att låta oss campa på deras parkering men de hänvisade oss till den katolska kyrkan rakt över vägen. Jahapp då var det bara att prova lyckan där då.

När vi gasade in på grusplanenn så fick vi ett glatt bemötande av människorna där, självklart kunde vi övernatta där. Prästen sa; This is your place. Härligt tyckte vi och slog upp tälten och började laga oss lite nudlar. På vägen in mot stan hade Tony och Niklas stannat och köpt nygrillad fisk som vi mumsade i oss till nudlarna. När vi satt och mumsade som mest hörde vi några stapplande steg bakom oss. Där stod en gammal man som såg minst sagt tillruffsad ut. Han hade trasiga kläder, förstora skor och en handväska i silverfärg runt halsen. Han släppte en stor gryta framför oss. Ett tecken på att han var hungrig. Vi hade mat kvar och vi fyllde hans gryta. Han satte sig en bit bort och slukade maten. Ja nu var både vi och mannen med grytan mätta, så det är bara att säga god natt.

Nu är vi i Liberia, lågväxelns land.

UR DAGBOKEN!

Efter ett häftigt uppvaknande till kyrkklockan på catolikcentret som stod precis intill bilen så gjorde vi oss klara för avfärd. Vi tackade prästen för gästvänligheten och donerade 30.000 CFA, ca 420 kr till kyrkan. Han blev väldigt glad och önskade oss en trevlig fortsatt resa.

Idag var Monrovia målet. Men eftersom vi sedan vi åkte från Sverige visste att Liberia har de sämsta vägarna i Västafrika så hade vi ingen aning om hur det egentligen skulle gå. Att ta sig från Danane till gränsen tog ca 2 timmar och den vägen var en puckelpist med lera och vatten på sina ställen.

Gränsen var lugn och vi blev inskrivna i den stora boken. Vägen över till Liberia bjöd på lite action när vi skulle köra över en bro byggd av stockar. Det slutade med att tre stycken fick gå ut och skjuta på. Väntan vid gränsen i Liberia blev lååång. De gillade inte att några av oss hade utstämpeln från Elfenbenskusten i ena passet och visumet för Liberia i ett annat. Men efter en muta på 20 US dollar kunde han se förbi det ”problemet”.

Nu var vi i Liberia, lågväxelns land. Tiden vid gränsen hade sugit mycket tid och vi förstod att Monrovia var långt borta när vi körde ut på vägen. Branta backar, gropar och hål gjorde att vi kunde ha en snittfart på 10 km/h max. Milen var inte många till nästa stora stad men tiden rann iväg på den skumpiga vägen. När vi äntligen kom till Sanokwelle så var vi hungriga och behövde fylla på vårt vattenförråd. Vi hittade en liten restaurang som bjöd på pepparsoppa med kött och ris, det var gott efter en lång dag. På restaurangen pratade Tony med en man från England som berättade om vägen till Monrovia. Vi hade åkt värsta biten men det var en bit dålig väg kvar innan den skulle bli bättre. Vi ändrade vårt mål till staden Gbarnga. När vi kom fram hade klockan blivit halv tolv och vi svängde av vid första hotellet vi såg, Top Hill Hotel. Vi fick 4 dubbelrum då personer med samma kön inte fick dela rum... Rummen kostade 50 dollar men efter att vi prutat klart så kom vi undan med 35 dollar per rum. Trötta tog vi ut våra väskor och släpade oss till våra rum för få några timmars sömn.

Idag kör vi genom Monrovia

UR DAGBOKEN!

Idag var vi uppe med tuppen för vi skall försöka ta oss till Monrovia och sedan vidare till Robertsport. Innan vi åkte så åt vi hotellfrukost som bestod av kaffe/te, omelett och bröd. Nu skulle vägen mot Monrovia bli bättre och så var det också. Glada åkte vi mot Liberias huvudstad och precis vid lunchtid var vi där. Vi hittade ett riktigt flådigt lunchställe, Pas Ribbs. Där åt vi goda hamburgare och club sandwich. Vi passade även på att utnyttja den fina toaletten.

Efter många års krigande i Liberia kunde man tro att vi skulle mötas av ett sönderbombat Monrovia, men tvärtom. Staden var väldigt fin och längs gatorna fanns skyltar med budskap som: ”Ett enat Liberia”, ”betala skatt”, ”använd kondom” ”tvätta händerna innan du äter” osv. Det var en stad som ville framåt.

För att hitta ut ur Monrovia fick vi hjälp av en polis. Han hoppade upp bakom en mopedist och visade vägen. När vi hamnat rätt tackade vi för hjälpen och körde vidare mot vad som tydligen ska vara en bit av paradiset, Robertsport. Vägen dit var kanon tills vi svängde av för att åka de sista 4 milen. Tvättbräda, gupp och backigt., men tanken på havet, vit strand och kall öl gjorde resan lite mer uthållig. Två timmar senare var vi där. Det var inte självklart till en början att detta skulle vara paradiset, övergivna och bombade hus och gav inga direkta tecken på paradis. Men efter några branta backar senare såg vi den lilla skylten till "Nanas Lodge", här var det! Vi körde ner och parkerade precis vid stranden, här skulle vi spendera två nätter. Vi var inte helt ensamma på campingen. Där bodde även fyra belgare som jobbade på ett flygbolag och de hade några dagar över och bodde därför här. Sen var vi i princip ensamma. Vid åtta snåret åt vi middag, kyckling, ris och bönröra med öl eller cola att dricka. Efter en svettig och lång dag var alla trötta och vi sa godnatt.

Liberia! Vilodag på beachen /Robertsport

UR DAGBOKEN den 26 januari 2012.
* Antal mil idag: 0
* Vädret: Sooool
* Bilen: Vilar...

Idag är det sol, bad och vila som gäller. Efter några tuffa dagar så är vi värda lite sol och bad. Vi började med att njuta av campingens frukost, jucie, ägg, bacon och bröd. Resten av dagen spenderas på stranden, vid stranden och i havet. Till både lunch och middag fick vi smaka på vad som verkar vara deras speciallité, kyckling och ris. Det var inte svårt att koppla av på denna underbara plats. Stranden sträckte sig milslång och havet svalkade skönt, vi njöt heeeeela dagen lång.

Det muttrades lite i gruppen om att vi skulle slå läger "JUST HÄR MITT I BYN !!!"

Vi startade från Nana Lodge vid 7 tiden på morgonen. Efter mjölk och flingor från det egna köket bar det iväg mot gränsen tio mil bort till Sierra Leone. De första fyra milen tog två timmar. Sedan körde vi de resterande 6 milen på lite över en timme. Framme vid Liberiagränsen märktes den militära spänningen mycket tydligt. Beväpnade UN bilar fanns överallt.

När vi väl kom in i Sierra Leone strax efter 12 slaget var vägarna mycket dåliga. Vid 20-tiden kom vi fram till nationalparken Tiwai Island. Då hade vi kört 9 mil sedan gränsen. När vi kom till ”gaten” var vi mitt i en liten by och där tog vägen slut. Vi slog då läger mitt i byn, och jag tror att hela byn var samlad kring oss då vi började montera upp tälten och slog på gasolköket för att göra kaffe/tevatten. Vi fick låna toalettnyckeln till en av bybornas toaletter. Det stora intresset för oss tonades dock ned, och efter en stund var det ganska ok.

Det muttrades lite i gruppen om att vi skulle slå läger (JUST HÄR!!! - MITT I BYN).
Hahaha! Rough Expedition skulle bjuda på ytterligare en ovanlig händelse. Vi fick en ganska livad kväll och natten blev temporärt fylld av barnskrik, hög musik från distade högtalare och hundar som skällde. Några gånger vaknade jag till under natten och upptäckte att det var alldeles tyst. Så oljuden måste ha tystnat någon gång. Och givetvis, på morgonen sjöng minaretgubben sina sånger. Någon minaret fanns dock inte, men han hördes ändå. Som någon i gruppen syniskt sa på morgonen efter: "Det var som skön sång då minaretgubben började sjunga". Till saken hör att någon gång på den riktigt tidiga morgonen började tre-fyra barn sjunga en ramsa för oss. Gång på gång, och högt, samma ramsa, hela tiden. Det gick inte att sova mer helt enkelt... De trodde nog att vi uppskattade deras högljudda sång. MEN SÅ VAR INTE FALLET!

Jag försökte få dem att sluta, gav dem bl.a. tomma vattenfaskor vilket de gärna vill ha. Förmodligen blev de väl bara uppmuntrade istället.../hahaha.

TIWAI ISLAND /Sierra Leone

UR DAGBOKEN!

Jag tror faktiskt att alla trots allt har sovit ganska gott inatt ändå. Humöret var i alla fall på topp till frukosten. Förutom krångliga magar på några av oss. Efter intagen frukost vid vagnen begav vi oss till en grön gummibåt som skulle ta oss ut till Tiwai Island. Väl på ön fick dagens sjukling Andreas bädda ner sig på en brits i skuggan för att vila upp sig medan de andra i gruppen skulle ut och leta apor i djungeln. Här skall finnas tolv arter av primater, spännande.

På rundvandringen såg vi red back coloured monkeys, black back coloured monkeys, black and white back coloured monkeys, en stor rovfågel som lät som en helikopter när den flög ovan oss i djungeln. Stoooora spindlar, koooonstiga spindlar. Efter rundvandringen som varade i ett par timmar serverades det delikat fiskgryta med ris. När lunchen var avklarad gav vi oss ut i den gröna gummibåten för att åka på en sightseeing på floden. Vi steg iland på en mycket varm sandö.

Sedan fortsatte vi upp mot Freetown i vår rosa Land Rover där vi tänkte ta oss till Kent på den sydligaste udden för att sova (förhoppningsvis någonstans med dusch), och för att äta en pizza som vi läst om i lonely planet och därför suktat efter den sedan lunch. Detta var lättade sagt än gjort när mörkret fallit, och vi var utmattade efter dagens strapatser. Vi träffade en kille som sa att han jobbade för det samhället och som sa att han kunde fixa en bra plats för oss att sova på med vakter och en bon fire på stranden men när vi kom ner dit ändrade vi oss direkt. Det kändes inte som en bra plats för sex stycken trötta turister. Vi åkte tillbaka norrut och började prata med några killar på vägen som påstod att även dom kunde fixa ett bra ställe för oss att sova på med vakter, bon fire, toalett och dusch på stranden. Priset ville dom prata om när vi kommit ner, vilket blev vår varningssignal och vi fortsatte uppåt. Vid en poliskontroll längs vägen flörtade Tony till sig att vi skulle få slå läger vid vakterna och efter lite matlagning från köket däckade vi alla.