20120107 Rough Xpeditions Extreme

Lakka beach /Sierra Leone

Ur DAGBOKEN den 29 januari.
* Antal mil idag: 3,6
* Totalt körda mil: 693,8
* Vädret: Soligt och skönt
* Bilen: no problems

Med havet som utsikt åt vi en härlig frukost på hotellet innan vi begav oss mot Tacugama chimpanze sanctuary. Det låg några mil utanför Freetown. Vägen dit var sisådär men vi kom dit och möttes av en skylt som klargjorde att rundvandringar gjordes vid halv elva och fyra. Så nu hade vi fyra timmar att spendera innan det var dags. Vi lagade oss lite lunch och satt och småpratade.

När det var en timme kvar gick vi upp för den mycket braaanta backen och slog oss ner och drack varsin uppfriskande läsk. Runt omkring oss hördes skrik, vrål och dunkande burar, visst fanns det schimpanser här alltid. På rundturen berättade guiden om projekten de håller på med och visade oss runt på området. Totalt fanns det 90 schimpanser som de räddat undan från misära förhållanden.

Turen tog ca 1 timme och när vi var klara så gick vi tillbaka till bilen för att hämta lite packning och mat för kvällen. Tony hade gjort en deal att rundturen och att övernattning hos dem skulle kosta 42 dollar per person. Lite dyrt men pengarna gick också till en bra sak. Vi fick bo i jättefina små hus och tillsammans lagade vi ravioli och tortelini med majs (mat från vagnen) sedan var det dags att krypa ner i våra sängar.

Längs vägen...

Ikväll grillar vi maten på glödbädd...

UR DAGBOKEN -den 1:a februari.

Efter hotellfrukosten kom Ibrahima /taxigubben som hjälpte oss från igår tillbaka. Han skjutsade Tony till Guinea Bissaus konsulat några hundra meter bort från hotellet. Bilpapperen var klara och 300 000 gf blev priset. Ca 450 sek. Nu kunde vi köra mot gränsen. Bilen rullade på och vägen var till en början asfalterad, lite små hål här och där men hyffsad ändå. Guniea bjöd på en fantastisk utsikt när vi tog oss upp för bergen på slingriga vägar. Än så länge åkte vi på en röd väg, alltså den bästa vägen.

När det på eftermiddagen började kurra i magarna och mörkret började falla bestämde vi oss för att vi skulle grilla kvällens middag. Vi åkte förbi en hel rad med grönsaksförsäljare som alla "så klart" sålde samma saker. Vi tog första bästa försäljare som hjälpte oss att plocka i ordning en korg med aubergine, lök, tomat, sötpotatis och någon grönsak vi tror var pumpa. Nu skulle vi bara hitta någonstans att sova. Strax innan staden Mamou såg vi en ”skogsskola”som vi även läst om i Lonely Planet. Vi svängde in och efter att vi pratat med några män fick vi klartecken att slå upp våra tält. Det skulle även cirkulera 4 vakter under natten, två militärer och två civila. Grillen tändes och grönsaksspetten gjordes i ordning, det skulle bli gott med mat. Efter en bra stund hade vi inte tålamod att vänta länge och maten plockades av grillen. Det var smaskens och som efterrätt provade vi även att grilla en matbanan, den fick godkänt. Sen var det bara att slänga sig i säng.

Guinea, Guinea, Guinea... "Världens bästa vägar"

Efter frukost vinkade vi hej då till dem som vakat över oss under natten, och fortsatte vår resa mot gränsen till Guinea-Bissau. Vi hade under gårdagen förstått att vi skulle behöva en natt till i Guinea innan gränsen. Idag skulle vi nämligen behöva lämna den på kartan "röda vägen" som kan betyda bättre väg, och köra på en gul "lite" mindre bra väg. Med våra erfarenheter så vet vi att det kan betyda vad som helst. Vi körde mot Labe och där vidare ut på sämre vägar. Men sämre vägar hade vi åkt på och tyckte vi kunde åka på rätt bra vi till en början, sisådär 30 km/h. I en by köpte vi baguetter som vi senare åt till lunch tillsammans med lite "mjukost -glada kon", tonfisk och jordnötssmör. Vägen blev sämre ju högre upp i bergen vi kom.

Efter några mil kom vi till en helt ödelagd liten by, intill en liten flod. Konstigt tyckte vi. Men längre fram såg vi anledningen. Floden som gick lite längre ner hade slukat bilfärjan och lastbilen som stod på när det hände. Vi klev ur bilen och förstod att här kommer vi aldrig över. Efter en stund kom en bybo och vinkade åt oss. Han visste om en alternativ väg så vi vände och körde dit. Det var också hit som byn hade flyttat. Floden var betydligt grundare här och det behövdes ingen färja för bilar att ta sig över där. Efter att vi checkat läget så började vi sakta korsa floden och efter lite vägledning av en kreativ bybo var vi strax över, lite blötare och ett bakdäck hade börjat pysa lite. Det började skymma så vi gav oss iväg för att hitta en bra plats att slå läger på och titta närmare på däcket. Inte långt från floden hittade vi en plats strax brevid en bybos hydda. Vi kokade oss lite nudlar och bestämde att vi skulle byta däcket imorgon. Klockan var inte mer än 20:00 när vi kröp ner i våra torra och lite svala sovsäckar på taktälten. När mörkret kommer och allt blir tyst kommer sömnen ganska enkelt efter en dag med spännande äventyr...

på väg mot Guinea Bissau och södra Senegal...

UR DAGBOKEN den 3:e februari.

Efter sedvanlig frukost satte vi igång och byta höger däck på vagnen p.g.a. punka. Sedan fortsatte vi mot Guinea Bissau. Vägen fortsatte i samma skepnad som tidigare. D.v.s., krokig, väldigt gropig, och tog lång tid att åka kort sträcka på. Vi hade förhoppningar om att när vi väl kommer ner från bergen så blir vägen bättre. Så blev det inte riktigt, vägen blev rakare, men var mestadels bortspolad och groparna var många och djupa. Efter några timmar så försvann den dåliga vägen helt plötsligt. Helt otippat körde vi på en bred slät helt ny asfalterad väg. En fantastisk känsla. Hastigheten steg från 10 km/h till 90 km/h. Ingen vågade riktigt tro att den skulle hålla i sig speciellt länge. Men i 10 mil fick vi köra på den i alla fall.

När det blev dags för lunch stannade vi i en liten stad och skaffade mat. Några tog en baugett-lunch och några tog in på en lokal restaurant. Restuarangen serverade köttgryta med ris. En väldig portion ris med 5 grytbitar till för den angenämna summan 5000 franc per skalle, ungefär 7 kronor och 50 öre.

När vi lämnade byn så lämnade vi även den fina vägen, vi körde åter på en gropig väg mot gränsen. (ännu en väg i 10 km/h).
När vi kom fram till gränsen så fanns en liten polisbyggnad, en liten tullbyggnad och en till myndighetsbyggnad. Resten av husen där var små hyddor. Men utstämplingen gick snabbt och smidigt. Vi körde sedan vidare mot staden Guinea Bissau på lervägar som omgavs av småskog och fält omgivet av en massa minfält.

Gambia, färjan över tilll Bamaku och gränsen till Senegal, igen.

UR DAGBOKEN -den 5:e februari:

Dagen började med en fin frukost på hotellet med mycket mat och gott var det. Sedan skulle vi roa oss lite i Bakau innan färden bar oss vidare in i Senegal igen. Vi fick hjälp av en (av alla) otaliga fixare att hitta ett internetcafe med wifi. Det låg bara några hundra meter bort.
Anna och Maria ville hitta lite Batik-tyger så de kilade iväg mot marknaden för att shoppa. Vid tolvtiden blev det dags för lunch och det blev cheeseburgare för hela slanten. Sedan tog vi farväl av Baku och körde iväg mot färjan som skulle ta sig över floden och ett steg närmare Senegal, och Bandia nationalpark. Efter att vi löst biljetter och "betalat oss förbi" hela långa kön, så var det dags att vänta på båten.

När den väl kom efter någon timme så blev vi alla förvånade. Den lilla färjan tog kanske 20 bilar, men den var även fylld med massor av människor. Snacka om att rederiet passerat båtens maxantal av passagerare många gånger om. Det måste varit flera tusen på båten. För att båten skulle kunna lägga till och fälla ner landgången för både bilar och passagerare tog de fram en tung lastbil för att tynga ner landgången. TIA (This Is Africa) än en gång. Folkhavet vimlade från båten och det tog nog nästan en timma innan det var dags för ombordstigningen. Vi fick förstås åka på först. När vi kom i land på andra sidan så var det ett vimmel av människor och bilar även där.

Totalt hade vi nu kört ca 3 mil och det hade tagit nästan 5 timmar. Gränspasseringen mot Senegal gick snabbt och smidigt, under timmen så var det klart. Men någon mil in i landet så väntade en extra tullkontroll. De stoppade oss och gick igenom alla våra väskor och hela bilen. Det tog nästan lika lång tid som all pappersexercis vid gränsen. Allt gick bra och som polisen sa (I think you have a clean car), sedan släppte de oss.

Vi började bli hungriga och stannade vid närmsta restaurant. Det blev en toppresturang. God mat och mycket mat. Vi körde sedan vidare på en bra asfaltsväg. Vid skymningen började vägen bli dålig igen med gropar i asfalten. Något som inte var efterlängtat. Efter alla guppiga vägar vi kört ville vi att de dåliga vägarna skulle vara passerade. Det skulle bli en lång kväll innan vi var framme för att slå upp tälten. Men när vi närmade oss M'bor så blev vägen lite bättre därefter. Där fyllde vi på med soppa och tog ut lite pengar från en bankomat. Sedan körde vi vidare mot Bandia. Vi kom fram 00:30 och slog upp tälten precis vid entrén. I morgon skulle vi få se vilda djur igen.

Senegal...

Bandia reserve, nationalparken med vilda djur strax utanför Dakar i Senegal. På morgonen blev det frukostflingor och mjölk i vanlig ordning. Sedan bar det tidigt iväg in i parken till de vilda djuren...

Vi hade turen att få se många olika djur. Vi fick se: många giraffer, flertalet antiloper, zebror, noshörningar, hyenor, afrikanska bufflar, strutsar, krokodiler, apor och massor av olika supervackra fåglar. När vi sett alla djuren käkade vi en god pizza på reservatets egen restaurang som officiell avslutning på vår resa...

Expeditionen blev totalt 8965 km...

Dag 30 /den 6 februari 2012!

-efter 30 dagars vildcamp, savann, halvöknar, tropisk djungel, campingplatser och ett och annat hotel. Vilda djur, offroad, pist, offpist, extrema vägar och asfaltsvägar utan stora hål, och en snitthastighet på 36,6 km/t. Härligt väder, soligt, varmt, mängder av människor och byar, fantastiska badstränder, många nya vänner, tolv länder, nästan nio hundra afrikanska mil, och ett antal valutor. -Kändes det bra att vara tillbaka i Dakar igen.

Ja, nog fick vi allt se afrika på ett nytt sätt. Fantastiska upplevelser och massor med ovanliga händelser och intryck gjorde resan ännu mer intressant och spännande. Varje dag var verkligen som ett nytt oskrivet blad. På morgonen kring frukosten gick vi igenom dagens mål och på kvällen visste vi om vi nådde fram. Ibland låg vi helt fel och ibland hade vi någon vilodag på någon härlig beach...

-Som mannen i Liberia - "Alla går med (machetas) i händerna, stora eller större modeller. Inte som vapen utan som verktyg. Vi stannade en man längs vägen och frågade efter rätt väg. Innan han kom till bilen lade han först ned sin machetas på marken och kom sedan och hjälpte oss med vår fråga". -Det märktes ibland att de folk som haft mycket krig och oroligheter i historien är många mycket trötta på våldet.

Man kan verkligen påstå att vi alla har blivit ett riktigt afrikaäventyr rikare. Tack alla deltagare som var med och gjorde vår expedition till en kanoonresa: Nicklas, Andreas, Maria, Anna och Jonas.

/Vi ses... Rough Expeditions -Tony LarZon