Vi bodde vid ett katolikcenter i västra Elfenbenskusten!

UR DAGBOKEN den 24 januari.
* Antal mil idag: 18
* Vädret: Sol
* Bilen: en trogen vän.

Idag ville vi köra på så vi kunde ta oss över gränsen till Liberia. Men efter gårdagens rutt så var vi en aningen tveksamma. Men varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Frukost åt vi vid bilen och vid sex-tiden rullade vi ner för berget. De första milen var gropiga och dimman låg tät men efter ett tag kunde vi faktiskt köra i hela 70 km/h. När det började närma sig lunchtid så köpte vi oss ett gäng baugetter och stannade sedan längs vägen för att duka upp med glada kon ost och makrill. Mätta åkte vi sedan vidare.

När vi började närma oss gränsen mot Liberia behövde vi fråga efter vägen. När vi kom till gränsstaden Danane hade det börjat skymma, och vi ville inte passera gränsen i mörkret. Vi började därför att titta efter platser att bo på istället. Vi hittade nått som såg ut som ett hotell men det visade sig vara kommunhuset. De som jobbade där för kvällen hade inte befogenheten att låta oss campa på deras parkering men de hänvisade oss till den katolska kyrkan rakt över vägen. Jahapp då var det bara att prova lyckan där då.

När vi gasade in på grusplanenn så fick vi ett glatt bemötande av människorna där, självklart kunde vi övernatta där. Prästen sa; This is your place. Härligt tyckte vi och slog upp tälten och började laga oss lite nudlar. På vägen in mot stan hade Tony och Niklas stannat och köpt nygrillad fisk som vi mumsade i oss till nudlarna. När vi satt och mumsade som mest hörde vi några stapplande steg bakom oss. Där stod en gammal man som såg minst sagt tillruffsad ut. Han hade trasiga kläder, förstora skor och en handväska i silverfärg runt halsen. Han släppte en stor gryta framför oss. Ett tecken på att han var hungrig. Vi hade mat kvar och vi fyllde hans gryta. Han satte sig en bit bort och slukade maten. Ja nu var både vi och mannen med grytan mätta, så det är bara att säga god natt.