Mali! Enligt kartan och den nya GPSen fanns vägen. -Men, inte i verkligheten...

Ur dagboken den 11 januari.
* Antal mil idag: 42 mil.
* Vädret: Soligt, molnfritt men disigt. 38 grader i bilen.
* Bilen: Vi upptäckte att täcklocken till drivaxlarna bak hade lossnat under färden. En fanns i reserv och vi monterade dit den.

Efter en lång natts sömn vaknade vi upp med tron om att vi skulle åka ikapp massa förlorade mil.
Vi startade därför tidigt på morgonen. Bilfärden började på en bred fin asfalterad väg. Den övergick snart till en grusad, men lika bred och fin väg, oj va det gick, vi bara susade fram tyckte vi. Efter ett par mil började vägarbetena, och vi fick köra lite detour för att ta oss fram. det blev både dammigt och skumpigt. Vägen som tog oss söderut, bort från oroligheterna i norra delarna av landet. Vi kör genom Bafoulabé, vid Senegalflodens strand och vidare mot Kita och Malis huvudstad Bamako. När vi kom fram till Bafaoulabé så tog vägen slut, rätt ner i vattnet. Efter en stund kom en "färja" och det skulle bli dax för en båttur. Den kostade 15000 cfa för bilen och 1000 cfa per person. (1000cfa = 14 sek).

När vi kom i land gick det riktigt bra i början, vi frågade några på båten om vägen mot Bamako. Svaret var: köra rakt fram och sväng sedan till höger. Vi tuffade på, vägen delade sig och slutade vara väg. Vi åkte nu på en dammig lerstig som inte såg ut att ha haft någon biltrafik på väldigt länge. När resan planerades så gick vi efter det kartmaterial som fanns. Enligt kartan och den nya GPSen fanns vägen... Men, den fanns inte i verkligheten.

Efter någon kilometer så börja vi ana oråd, hur mycke skulle vi tappa i tid om vi fortsatte på den här utflykten undrade arrangören? För att vara på säkra sidan så vände vi för att åka tillbaka till byn och fråga om bättre vägbeskrivning. Då mötte vi Abdulla Mustafa Keita som åkte på en vagn bakom en åsna. Vi frågade om han kunde mot betalning följa med som guide de närmaste 15-20 milen mot Bamako. Men det var för långt för honom, även Kita var för för långt. Men han kunde följa med till Oualia. Dit var det många mil utan väg. Han skulle bara parkera åsnan innan han kunde följde med. Vi följde hans åsneekipage hem till hans hydda.

Ja, vi var på väg åt fel håll. (Om man nu kan säga så med en spelplan utan vägar och vi skall köra ca 40 mil sydöst). Med vår nya guide så rullade det sakta på. Fast vägen som var utmärkt tydligt på kartan kunde man i alla fall inte se i verkligheten. Här kan ingen bil ha åkt tidigare. Vi fick heller inga möten av fordon som hade mer är två hjul de närmaste 15 milen... Det var dammigt, varmt och svårt att hålla fast vid vägriktningen. Abdulla Mustafa frågade många gånger efter vägen och riktningen vid varje by vi passerade. Trots det så körde vi fel ibland ändå och fick vända när hjulspåren försvann helt.

Efter några timmars körning så blev det dags för lunch. Vi stannade vid en liten by som hette "nr 880 Bremassaou". Byn var visst ett NORAB/SIDA-projekt för många år sedan. Det gick ett spår för tåg att komma dit. Byinnevånarna var väldigt nyfikna och artiga, pratade, skrattade och pekade. Vi fick lite möjlighet att fota oss med dom, riktigt intressant och rolig upplevelse. Efter vi käkat lämnade vi lite varma nudlar, Rough-vykort och tomflaskor till byborna och körde vidare. Det var inte förren vi kom fram till Oualia som vägen började bli lättare att följa, då började också vägarbetena. (Snart skulle dessa stenåldersbyar få lite civilisation också). "Att få se blicken på vägarbetaren då vi kom från "fel håll" i skogen och åkte förbi honom mot vägarbetena var en grym upplevelse". -det fanns ju ingen väg...

Vi lyckades övertala Abdulla Mustafa att följa med lite längre, han skulle få bra betalt för det. Några byar längre bort kände vi oss trygga med vägen och betalade och tackade honom. (Utan honom hade vi nog varit kvar där ännu!) När vi kom fram till Kita så var det bara 18 mil kvar till Bamako, vi hade kört 26 mil på 13 timmar, vi som hade tänkt tjäna tid. Strax utanför Kita var det poliskontroll, passkopior skulle delas ut och bilen kollas. Det resulterade i att Tony och Andreas fick betala en liten muta för att få skjuts in till stan för en extra stämpel i bilens papper, det hade gränspolisen ”missat”. Dagen slutade vid 23 tiden med att vi tog en vildcamping mellan Bamako och Kita efter en kördag på 16 timmar.